jag vaknar, alarmet ringer gällt och viola tycker inte om ljudet. hon lägger sig på telefonen och stirrar uppfodrande på mig. jag trycker på snoooze, ligger och känner efter om jag jag är hel. räknar dagar, tolv dagar till semester, tusen till döden. vill inte stiga upp, vill inte känna golvet under fotsulorna. men alarmet ringer igen och viola tittar ännu en gång uppfodrande på mig och nu jamar kantele också.
sätter mig upp, känner sömnen lämna kvar under täcket som en svettig andedräkt. borsta tänderna, mata katterna, dricak vatten, völja kläder, söka efter nycklar, säga hejdå till katterna, tveka två sekunder vi dörren, jag kan fortfarande bara falla ihop här, jag kan somna i en boll på golvet och strunta i allt. tvekar två sekunder och går sen ut, sneakers som hamrar mot trapporna så vant att en olycka inte vore något oväntat, jag tänker inte ens på var jag sätter fötterna. men det händer ingen olycka idag heller. klockan är fem före åtta och jag har redan tänkt på döden ganska många gånger, inte som att jag vill dö, utan mer som en skugga som följer en hela tiden. jag vet inte heller hur ofta det är normalt att tänka på döden.
men dödsskuggor till trots är det soligt ute på asfalten och jag går, samma väg till jobbet som varje morgon. passaerar samma skyltfönster som vanligt, speglar mig som vanligt i samma skyltfönster, möter samma människor som vanligt, tänder min frukostcigarett på samma ställe, på övergångsstället mellan tiimari och rimi. eller, det heter ju inte rimi längre, k-market. om jag är riktigt röksugen tänder jag cigaretten redan vid frisörsalongen min syster brukade jobba på. varje morgon tänker jag vad de tänker om mitt hår om de råkar se mig när jag går förbi. jag tänker mycket på mitt hår, idag är jag nöjd med det och inte så röksugen, så jag tänder cigaretten först på övergångsstället mellan tiimari och rimi som inte längre heter rimi.
möter ett högstadiegäng med stora byxor (pojkarna) och hemmafärgat hår (flickorna) och jag undrar om det är de jag mötte igår. varje dag står det gäng där, men jag vet aldrig om det är samma eller inte. jag stålsätter mig för kommentarer och undrar vad de tänker om mig samtidigt som jag anstränger mig för att se ut som att jag inte bryr mig vad de tänker om mig. det gör jag kanske inte heller, men jag är förtfarande inte så säker i mig själv så att jag kan gå förbi en grupp med människor ensam och inte svettas lite. de säger inget.
är framme vid jobbet, tar tre snabba drag av cigaretten och kastar den på gatan innan jag stiger in på innergården. andas ut, andas in, drar upp axlarna, kopplar igång ansiktsmusklerna. som en robot som nån knäppper på igen, en sak i taget. handen genom håret, dra upp byxorna, rätta till axelväskan, öppna dörren och gå in.
och jag jobbar. småpratar, ler, drar tråkiga skämt, skrattar åt tråkiga skämt. en kund frågar mig om tatueringstips och jag kommer inte på något annat än att ta med något sockrigt att äta eller dricka, jag blir alltid väldigt illamående och måste få upp mitt blodsocker snabbt. vet inte om det beror på blodsockret, men jag tycker själv det ltåer ganska proffsigt. jag säger inte, känn din tatuerare så du kan gråta utan att skämmas eller skrika eller svära. säger inte heller att du en liten stund, varenda dag, i resten av ditt liv kommer att ångra alla dina tatueringar. för att sen älska dem igen. skummar mjölk, skummar mjölk. kokar kaffe, småpratar, ler, drar tråkiga skämt. bär ut mat, bär in mat, låtsas bli arg på någon kollega, men är egentligen inte arg på någon annan än mig själv. äter lunch, dricker kaffe, smakar på färskt wienerbröd. jag jobbar. jag skrattar äkta nästan jämt och tänker bara på döden någon enstaka gång på toaletten. har ont i foten men vill inte gå hem. känner mig mycket säker här, här vet jag vad jag håller på med och här trivs jag. ler, småpratar, drar tråkiga skämt. tack och hej, välkommen åter. åtta och åttio för lunchen, en euro för kaffe om du studerar.
går hem, röker en cigarett på hemvägen också. röker aldrig på arbetstid, men alltid strax innan och strax efter. det är varmt och jag känner mig fel klädd i arbetsjeans som är varma och småsmutsig t-shirt. hälsar på någon bekant, går in till rimi som inte heter rimi längre, köper kattmat, yoghurt, juice, ägg, knäckebröd eller vad jag behöver just då. oftast kattmat, det är dyrt att ha två katter. speciellt när de är kräsna och äter endast det och det. jag har två missade samtal, båda två från min mamma. orkar inte riktigt svara i telefon alla gånger det ringer, skulle jag få välja skulle jag bara ha hemtelefon och aldrig vara anträffbar. förutom när jag vill vara anträffbar, men det är sällan det sammanfaller med andras behov och viljor. kan vi göra något säger jag och nej, säger du. kan vi göra något säger du och jag svarar inte i telefon. jag blir lugn av att umgås med folk, lugn av att skjuta på hemkommandet lite till. lugn av att prata med människor, då vet jag också vad jag håller på med, jag hör hemma i ett sammanhang då. men man kan inte gör det alltid. ibland måste man gå hem, bara via rimi som inte längre heter rimi, välja müsli lite onödigt länge för det är så trevligt där i butiken, sammanhang igen och dessutom speglar ens müslival vem jag är åt kassörskan. jag måste bli bättre på att vara ensam säger min terapeut.
samma sneakers hamrar nu i långsam takt upp för trapporna, lika vant men mycket mera trötta hamrar de. handen släpar upp för träräcket och nyckelbandet släpar i golvet.
hemma matar jag katterna, öppnar balkongdörren, plockar lite, slänger den mat jag köpt men aldrig ätit eller tillagat. det är mycket. lägger mig ner i sängen, långt in under täckena. vill aldrig lämna kokongen av täcken och kuddar. en av mina favoritsaker i världen är tjocka men luftiga duntäcken som man kan bygga bo i. och många kuddar, så att man kan gömma sig i sängen. så jag ligger där, med katterna som kommer och går. vet att jag borde göra annat, göra det vuxna människor gör på sin fritid men jag vet inte var jag ska börja, vet inte hur jag någonsin ska orka stiga upp. flyttar mig kanske till soffan, men sällan. om jag gör något direkt efter jobbet går det bra, men blir jag ensam en stund så blir det sällan mer spännande än så här.
jag äter kanske müsli eller steker en halloumibit jag tycker smakar svett, men känner inte någon hunger. runt om kring mig spelar musik, jag lyssnar nya låtar för att veta vad som finns och gamla låtar för att veta vad jag fortfarande tycker om. jag läser bloggar, pratar strunt, läser artiklar, ser serier och stirrar på bilder tills pixlarna flyter ihop. känner inget alls men tycker en del är fint. små djur med stora ögon och sent nittiotalsmode är fint. rökande svartvita kändisar och balettdansöser är också fint. jag vet det, men det når inte ända in.
jag duschar och viola står på tvättmaskinen och vill in i duschskåpet. skrämmer henne med duschstrålen mot duschskåpet och skrattar när gråa skuggan som är hon hoppar till på andra sidan. använder den lyxigare tvålen och njuter av doften samtidigt som jag blir orolig att tvåĺen ska slut för snabbt. den är limited edition. torkar mig, går med blöta spår till sängen och tar mina två piller, fyrtio milligram hjälp, kemisk lycka, glädje på burk.
jag somnar, omringad av katterna och böcker, böcker jag så gärna skulle vilja läsa, men jag drömmer om en uppfining som gjorde det möjligt att läsa med ögonen stängda och händer ner, orkar inte lyfta boken och orkar inte ha upp ögonen. jag somnar, med ett the simpsons-avsnitt på, struntar i vilket, bara någon pratar vid sidan av mig. jag somnar, och jag drömmer konstiga drömmar om barndomskompisar och fotbollsstjärnor, så verkliga drömmar att jag måste fråga min syster om det hänt eller inte.
och jag drömmer att det blir bättre. varje dag, lite bättre. imorgon är dagen jag ska läsa de där böckerna, äta och tillaga den där maten, stiga upp ur sängen, inte tänka på döden och inte behöva påminna mig själv att le på morgon. imorgon är dagen jag inte kastas ner i bråddjup efter att ha haft lite för roligt. jag är säker på det.
-010604.jpg)